Mitt liv som skåning!
Jaha, nu kommer det! Min kära vän Carita önskade se ett inlägg om Skåne.
Anledningen är förstås att jag en del av min uppväxt bodde i just Skåne. Åsljunga för att vara exakt.
Jag är väldigt stolt att ha bott där, bland annat för att vår tomt gränsade till Gillebagarns fabrik :)
Vi hade en superbra cykelbana vid deras lastkajer, när de byggde nya i början av 1980-talet. Asfalten var alldeles svart och mjuk, det lät skitcoolt när man cyklade. Om man cyklade från vår tomt mot lastkajerna så kunde man liksom svänga uppåt mot höger över en liten kant, som var mjukt rundad, och få till ett hopp!!! Superhäftigt!!
Jag vet inte om lastbilschaffisarna som kom för att lasta och lossa tyckte att det var så superhäftigt, men det tyckte vi. Vi hoppade ju inte när de kom... vi väntade snällt vid vår tomtgräns tills lastbilarna hade åkt iväg.
Höjdpunkten var när man kunde cykla fram till dörren på långsidan av fabriken och stanna vid dörren in till maskinerna. Där fanns nämligen restprodukterna av kakor, maränger, chokladbollar osv. som inte kunde packas till butiker utan skulle kasseras !!!!!! Hade man tur var det Mickes pappa (en klasskompis) som stod vid den maskinen, för då fick vi smaka.
Jag kommer ihåg en gång när jag lekte med Micke (han sa för övrigt en vinter att han älskade mig - jag sa "-Nej, det tror jag inte." och så var det med det) hemma hos mig, då gick vi till fabriken och hälsade på hans pappa. Han bjöd in oss i fabriken, vi fick stå bredvid bandet som skickade alla trasiga bakverk till kasseringen och äta hur mycket vi ville. Just den här dagen bakade de maränger. JAG ÄLSKAR MARÄNGER!!! Lyckan var gjord för mig, och jag kommer aldrig att glömma det. Jag var i maränghimlen :)
Jag har otaliga minnen från skånetiden, så det kommer säkert fler om ett tag. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, för det var verkligen en underbar tid på många sätt. Tyvärr inte underbar hela tiden, det hände en del obehagliga saker som jag inte tänker berätta om här, men övervägande bra.
Såhär i efterhand så skulle jag aldrig vilja byta ut den tiden trots hemskheterna, hur dumt det än kan verka. Min bästa tid som barn tillbringades i Åsljunga.
Jag flyttade med min familj till Åsljunga, från Kungsängen, när jag var 5 ½ år. Det var vinter kommer jag ihåg, fast det kunde förstås lika gärna ha varit början av våren. Mina föräldrar var relativt unga, 25 resp. 29 år, och hade varken släkt eller vänner i den lilla byn. Ganska tufft kan jag tycka, att flytta från Stockholm med allt det innebar till en liten (och jag menar verkligen liten) håla i norra Skåne.
Mina allra första (och bästa) vänner hette Hélène E, och Carita. Carita och jag har fortfarande lite kontakt med varandra - som ni redan förstått - men det är också den enda som aldrig givit upp utan troget hållt kontakten med mig. Jag är väldigt glad för det idag, för den tiden betyder väldigt mycket för mig. Jag tänker än idag på Åsljunga som "hemma". Mamma och pappa tycker att det är konstigt, men för mig är det väldigt naturligt. Jag hade så himla roligt, och jag trivdes så bra i skolan och med mina vänner.
Vi gick i världens bästa skola - von Reisers skola - med 2 av världens bästa lärare: Inger & Sven-Eric. De var gifta med varandra för övrigt. Fröken i 1-2:an var inte lika rolig, så henne nämner jag inte vid namn för att inte såra någon. Hon var jättedum och elak, det tyckte faktiskt mamma också!!!!
Till Inger skulle jag vilja säga: Om alla lärare/pedagoger hade samma kompetens och viljestyrka som du skulle alla barn må lika bra som jag gjorde under skoltiden. Du hade en sån drivkraft och ett sådant engagemang som gjorde oss elever engagerade och peppade till att hela tiden förbättra våra resultat. Jag älskar dig fortfarande (bildligt talat).
Läraren var jag rädd för!!! Han var skitbra, men herregud vad rädd man kunde bli för honom. Någon mer respektingivande person har jag inte mött varken förr eller senare!! Jag kommer ihåg en gång när en av pojkarna i syrrans klass bråkade ute på skolgården. Han hamnade i hampan på Läraren... Jäklar i den vad arg han var...läraren alltså... Han var som ett åskmoln, och när han höjde rösten frös blodet till is!!!!!!!! Undrar om Carita håller med, jag tror faktiskt det.
Nu tog inspirationen slut, men jag återkommer med mer Skåne-material i senare inlägg!!
Hej sålänge!
Kram från Tine
Anledningen är förstås att jag en del av min uppväxt bodde i just Skåne. Åsljunga för att vara exakt.
Jag är väldigt stolt att ha bott där, bland annat för att vår tomt gränsade till Gillebagarns fabrik :)
Vi hade en superbra cykelbana vid deras lastkajer, när de byggde nya i början av 1980-talet. Asfalten var alldeles svart och mjuk, det lät skitcoolt när man cyklade. Om man cyklade från vår tomt mot lastkajerna så kunde man liksom svänga uppåt mot höger över en liten kant, som var mjukt rundad, och få till ett hopp!!! Superhäftigt!!
Jag vet inte om lastbilschaffisarna som kom för att lasta och lossa tyckte att det var så superhäftigt, men det tyckte vi. Vi hoppade ju inte när de kom... vi väntade snällt vid vår tomtgräns tills lastbilarna hade åkt iväg.
Höjdpunkten var när man kunde cykla fram till dörren på långsidan av fabriken och stanna vid dörren in till maskinerna. Där fanns nämligen restprodukterna av kakor, maränger, chokladbollar osv. som inte kunde packas till butiker utan skulle kasseras !!!!!! Hade man tur var det Mickes pappa (en klasskompis) som stod vid den maskinen, för då fick vi smaka.
Jag kommer ihåg en gång när jag lekte med Micke (han sa för övrigt en vinter att han älskade mig - jag sa "-Nej, det tror jag inte." och så var det med det) hemma hos mig, då gick vi till fabriken och hälsade på hans pappa. Han bjöd in oss i fabriken, vi fick stå bredvid bandet som skickade alla trasiga bakverk till kasseringen och äta hur mycket vi ville. Just den här dagen bakade de maränger. JAG ÄLSKAR MARÄNGER!!! Lyckan var gjord för mig, och jag kommer aldrig att glömma det. Jag var i maränghimlen :)
Jag har otaliga minnen från skånetiden, så det kommer säkert fler om ett tag. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, för det var verkligen en underbar tid på många sätt. Tyvärr inte underbar hela tiden, det hände en del obehagliga saker som jag inte tänker berätta om här, men övervägande bra.
Såhär i efterhand så skulle jag aldrig vilja byta ut den tiden trots hemskheterna, hur dumt det än kan verka. Min bästa tid som barn tillbringades i Åsljunga.
Jag flyttade med min familj till Åsljunga, från Kungsängen, när jag var 5 ½ år. Det var vinter kommer jag ihåg, fast det kunde förstås lika gärna ha varit början av våren. Mina föräldrar var relativt unga, 25 resp. 29 år, och hade varken släkt eller vänner i den lilla byn. Ganska tufft kan jag tycka, att flytta från Stockholm med allt det innebar till en liten (och jag menar verkligen liten) håla i norra Skåne.
Mina allra första (och bästa) vänner hette Hélène E, och Carita. Carita och jag har fortfarande lite kontakt med varandra - som ni redan förstått - men det är också den enda som aldrig givit upp utan troget hållt kontakten med mig. Jag är väldigt glad för det idag, för den tiden betyder väldigt mycket för mig. Jag tänker än idag på Åsljunga som "hemma". Mamma och pappa tycker att det är konstigt, men för mig är det väldigt naturligt. Jag hade så himla roligt, och jag trivdes så bra i skolan och med mina vänner.
Vi gick i världens bästa skola - von Reisers skola - med 2 av världens bästa lärare: Inger & Sven-Eric. De var gifta med varandra för övrigt. Fröken i 1-2:an var inte lika rolig, så henne nämner jag inte vid namn för att inte såra någon. Hon var jättedum och elak, det tyckte faktiskt mamma också!!!!
Till Inger skulle jag vilja säga: Om alla lärare/pedagoger hade samma kompetens och viljestyrka som du skulle alla barn må lika bra som jag gjorde under skoltiden. Du hade en sån drivkraft och ett sådant engagemang som gjorde oss elever engagerade och peppade till att hela tiden förbättra våra resultat. Jag älskar dig fortfarande (bildligt talat).
Läraren var jag rädd för!!! Han var skitbra, men herregud vad rädd man kunde bli för honom. Någon mer respektingivande person har jag inte mött varken förr eller senare!! Jag kommer ihåg en gång när en av pojkarna i syrrans klass bråkade ute på skolgården. Han hamnade i hampan på Läraren... Jäklar i den vad arg han var...läraren alltså... Han var som ett åskmoln, och när han höjde rösten frös blodet till is!!!!!!!! Undrar om Carita håller med, jag tror faktiskt det.
Nu tog inspirationen slut, men jag återkommer med mer Skåne-material i senare inlägg!!
Hej sålänge!
Kram från Tine
Kommentarer
Postat av: VIVIANNE
Mammas unge!
Vad det värmer att läsa dina tankar om Åsljunga-tiden! Att det var en fin tid håller jag innerligt med om. Tänk förresten- ni barn lärde er ÅKA SLALOM i Skåne! Festligt. Att skolan var både bra o rolig har nog format er till de fina människor ni blivit både du o din lillasyster.Det var en s.k. B-skola så du kom ju inte undan din syrra spec.lätt, men tack vare lärarna tror jag att det blev lätt ändå.( de sa ibland att _Cathrine är som en andra mamma för Helena.) Sånt värmer ett modershjärta!!! Kul att du håller kont. m. CARITA.
Trackback
