Skadeglädjen är den sanna glädjen!!!
Jag har precis avnjutit det roligaste programmet jag vet - AFV. Americas Funniest Homevideos.
JÖSSES AMALIA vad jag skrattar. Min make vet att det inte är någon idé att använda telefonen när jag tittar på det programmet, jag skrattar tills jag kiknar och jag skrattar ganska högt ;o)
Mina tankar vandrade bakåt i tiden en sisådär 30 år, när jag såg ett klipp där en person blev skadad (om än lindrigt). Jag skrattade inte denna gång, men det berodde bara på att jag funderade på min egen reaktion när någon exempelvis halkar omkull.
Det är nämligen så att jag har ärvt ett drag från min älskade, nu bortgångna mormor, och det är att skratta när någon annan snubblar/halkar/ramlar/nyser/får nåt i huvudet av misstag osv. Detta drag uppskattas inte alltid av den drabbade personen, men det går helt enkelt inte att stoppa reaktionen.
Reaktionen är den att jag helt enkelt börjar asgarva. Men det folk aldrig har förstått (allra helst inte min äldsta kusin) är att jag inte skrattar åt själva olyckan, utan åt personens uppsyn och läten vid händelsen.
Den händelse som jag har i åtanke hände alltså för ca 30 år sedan. Den inträffade när jag och min äldsta kusin skulle gå hem till henne från vår mormor. På den tiden var vägarna i Viby inte asfalterade, utan det var grusvägar med rullgrus i mitten och på sidorna av körbanan. Som vanligt var vi lite irriterade på varandra när vi vandrade ut mot vägen. Det var sommar, solen tittade fram bakom molnen och allt var rätt lugnt. Sen hände det!!!
Min kusin halkade i det lösa gruset och föll, fast inte pladask liksom utan hon halkade med ena benet framåt så att det andra stod kvar och överkroppen föll bakåt..Ser du bilden ?? Det gör jag!! Hihihihi..
Självklart kunde jag inte hålla mig för skratt, det såg ju så roligt ut!! Kusin vitamin blev, som vanligt vid tillfällen som detta, skitförbannad och sa
"-Du är så j-la elak Cathrine, du skrattar alltid när nån gör illa sig!"
Jag svarade:
"-Det gör jag inte alls."
Fast, det gjorde jag ju den här gången... Tokigt.
Det normala är att jag faktiskt frågar personen i fråga om det gick bra innan jag börjar garva. Fråga min svärmor till exempel. Hon råkade sätta ner ena...*jag skrattar medan jag skriver*...benet genom en golvplanka på altanen på landet. Den hade murknat... Herregud vad jag skrattade (efter att hon bekräftat att det gick bra).
En annan episod som nästan tog livet av mig var när *skrattar nu igen, ser bilden framför mig* min mamma halkade i badkaret. Jag stod o borstade tänderna en tidig morgon, medans hon tog en dusch. Helt plötsligt hör jag hur det "gnisslar" till i badkaret, hon halkade, och sedan världens "Splooosch" när hon satte sig på rumpan!! Jag , tittade in bakom duschdraperiet och såg mamma sitta rätt upp o ner med benen rakt fram stirrandes på mig.
Tine "-Hur gick det?
Mamma "-Det gick bra".
Tine "-Fniss"
Mamma "-Du får skratta nu om du vill!"
Tine "-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAA, andningspaus, HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAH osv.
så höll vi på båda två i säkert 20 minuter. Kramp i magmusklerna, tårarna sprutade på oss båda, mamma satt kvar i badkaret för hon kunde inte resa sig medans hon skrattade, jag låg på badrumsgolvet och vred mig.
Den dagen har etsat sig fast i vårat minne, och när vi pratar om den eller tänker på den så börjar vi alltid skratta.
Ingenting får mig att skratta så mycket som sådana här dråpligheter. Jag ber inte om ursäkt, jag är sån!!
Puss & Kram från Tine
JÖSSES AMALIA vad jag skrattar. Min make vet att det inte är någon idé att använda telefonen när jag tittar på det programmet, jag skrattar tills jag kiknar och jag skrattar ganska högt ;o)
Mina tankar vandrade bakåt i tiden en sisådär 30 år, när jag såg ett klipp där en person blev skadad (om än lindrigt). Jag skrattade inte denna gång, men det berodde bara på att jag funderade på min egen reaktion när någon exempelvis halkar omkull.
Det är nämligen så att jag har ärvt ett drag från min älskade, nu bortgångna mormor, och det är att skratta när någon annan snubblar/halkar/ramlar/nyser/får nåt i huvudet av misstag osv. Detta drag uppskattas inte alltid av den drabbade personen, men det går helt enkelt inte att stoppa reaktionen.
Reaktionen är den att jag helt enkelt börjar asgarva. Men det folk aldrig har förstått (allra helst inte min äldsta kusin) är att jag inte skrattar åt själva olyckan, utan åt personens uppsyn och läten vid händelsen.
Den händelse som jag har i åtanke hände alltså för ca 30 år sedan. Den inträffade när jag och min äldsta kusin skulle gå hem till henne från vår mormor. På den tiden var vägarna i Viby inte asfalterade, utan det var grusvägar med rullgrus i mitten och på sidorna av körbanan. Som vanligt var vi lite irriterade på varandra när vi vandrade ut mot vägen. Det var sommar, solen tittade fram bakom molnen och allt var rätt lugnt. Sen hände det!!!
Min kusin halkade i det lösa gruset och föll, fast inte pladask liksom utan hon halkade med ena benet framåt så att det andra stod kvar och överkroppen föll bakåt..Ser du bilden ?? Det gör jag!! Hihihihi..
Självklart kunde jag inte hålla mig för skratt, det såg ju så roligt ut!! Kusin vitamin blev, som vanligt vid tillfällen som detta, skitförbannad och sa
"-Du är så j-la elak Cathrine, du skrattar alltid när nån gör illa sig!"
Jag svarade:
"-Det gör jag inte alls."
Fast, det gjorde jag ju den här gången... Tokigt.
Det normala är att jag faktiskt frågar personen i fråga om det gick bra innan jag börjar garva. Fråga min svärmor till exempel. Hon råkade sätta ner ena...*jag skrattar medan jag skriver*...benet genom en golvplanka på altanen på landet. Den hade murknat... Herregud vad jag skrattade (efter att hon bekräftat att det gick bra).
En annan episod som nästan tog livet av mig var när *skrattar nu igen, ser bilden framför mig* min mamma halkade i badkaret. Jag stod o borstade tänderna en tidig morgon, medans hon tog en dusch. Helt plötsligt hör jag hur det "gnisslar" till i badkaret, hon halkade, och sedan världens "Splooosch" när hon satte sig på rumpan!! Jag , tittade in bakom duschdraperiet och såg mamma sitta rätt upp o ner med benen rakt fram stirrandes på mig.
Tine "-Hur gick det?
Mamma "-Det gick bra".
Tine "-Fniss"
Mamma "-Du får skratta nu om du vill!"
Tine "-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAA, andningspaus, HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAH osv.
så höll vi på båda två i säkert 20 minuter. Kramp i magmusklerna, tårarna sprutade på oss båda, mamma satt kvar i badkaret för hon kunde inte resa sig medans hon skrattade, jag låg på badrumsgolvet och vred mig.
Den dagen har etsat sig fast i vårat minne, och när vi pratar om den eller tänker på den så börjar vi alltid skratta.
Ingenting får mig att skratta så mycket som sådana här dråpligheter. Jag ber inte om ursäkt, jag är sån!!
Puss & Kram från Tine
Kommentarer
Trackback
