VAD SÄGER TUPPEN???
En dag på jobbet.
En bra dag på jobbet som har inneburit en sallad med följande ingredienser;
* fil-frukost med kladdiga fingrar på nytvättad tröja efter bara 10 minuter
* utelek med stressade inskolnings-personer (vuxna) som var i vägen
* sandkakor med rönnbär och ekollon som blev "pizzor"
* kontaktsökande med icke svensktalande barn, talar bara spanska och förstår inte svenska.....
* blöjbyte med förtvivlad icke svensktalande liten person som vägrade ligga ner på skötbordet
* samling med prat och sång med 5 nya barn som: inte kan svenska, inte kunde sångerna och inte ville sitta still utan grät och slogs..
* mysstund med en favoritunge där jag frågade och han svarade;
- Vad säger hunden?
- Vov vov
- Vad säger katten?
- Maooo
- Vad säger kossan?
- ????
- Kossan säger Muuuu !
- Vad säger hästen då?
- ????? Muuuuu
- Hästen säger ju Gnägg. (jag gnäggade som en häst)
- Vad säger tuppen då tror du?
- Tuppe tuppe.
Helt underbart!!! Det är sådant som gör att jag ÄLSKAR mitt arbete!!!!!!
UTMANING!
1) Vad åt du till frukost?
* Jag åt en tallrik fil med smak av blåbär & hallon, med lite Start-flingor i
2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden.
* Då blir det en bild som kan associeras till mitt inlägg "Vättern runt i bil", taget i juli -08
3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
* My Dalberg
4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet...
* Svart.
5) När var du arg senast?
* Igår, var på skitdåligt humör nästan hela arbetsdagen......Morr
6) Ditt bästa minne från skoltiden?
* Många bra minnen från tiden i von Reisers skola i Åsljunga, Skåne ;o)
7) Ditt sämsta minne från skoltiden?
* När Basse mobbade mig för att min häck aldrig slutade guppa efter att han slagit till den... När vi gick från biologin.... Förnedrad. För all del - all mobbing jag utsattes för är såklart dåliga minnen, men detta har satt sig kvar extra hårt...
8) Yoga eller löpning?
* Yoga, fast jag har aldrig provat..
9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
* Oxfilé tror jag
10) Vilka tidningar läser du regelbundet?
* Allt i Hemmet, Aftonbladets söndagsbilaga
11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film...your choice.
* Annika Bengtsson
12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.
* Så ska det låta!, Sommar med Ernst.
13) Vem är du avundsjuk på? Eller vilka.
* De som vinner mycket pengar!! Jag spelar också, men vinner bara småsummor
14) Din bästa revansch?
* Mitt nuvarande jobb, jag överbevisade mina förra chefer som tyckte att jag var inkompetent vad gällde det mesta.....
15) Din bästa chef ever respektive din sämsta?
* Bästa chef är min nuvarande, sämsta var mina förra - finns inga hemskare människor än de två (ett gift par). USCH!!!
16) Mat som du aldrig någonsin kommer att äta? Orsak?
* Allt som har med inälvor att göra. Tycker inte att vi i välfärdens (??????) Sverige av idag behöver äta inälvor. Finns så mycket annat gott..
17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med?
* Den där såkallade stadsministern
18) Kaffe eller te?
* Kaffe i första hand, men jag gillar te också
19) Skostorlek?
* 40-41
20) Hur ofta är du på IKEA?
* Inte så ofta längre, åker nästan bara dit när jag vet vad jag ska ha.
21) Om du hade fem miljoner över....vad skulle du då köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna...
* Ett hus på landet och ny etanolbil - en till mig och en till Petter :o)
Jag utmanar alla som känner sig utmanade!
Mitt liv som skåning!
Jaha, nu kommer det! Min kära vän Carita önskade se ett inlägg om Skåne.
Anledningen är förstås att jag en del av min uppväxt bodde i just Skåne. Åsljunga för att vara exakt.
Jag är väldigt stolt att ha bott där, bland annat för att vår tomt gränsade till Gillebagarns fabrik :)
Vi hade en superbra cykelbana vid deras lastkajer, när de byggde nya i början av 1980-talet. Asfalten var alldeles svart och mjuk, det lät skitcoolt när man cyklade. Om man cyklade från vår tomt mot lastkajerna så kunde man liksom svänga uppåt mot höger över en liten kant, som var mjukt rundad, och få till ett hopp!!! Superhäftigt!!
Jag vet inte om lastbilschaffisarna som kom för att lasta och lossa tyckte att det var så superhäftigt, men det tyckte vi. Vi hoppade ju inte när de kom... vi väntade snällt vid vår tomtgräns tills lastbilarna hade åkt iväg.
Höjdpunkten var när man kunde cykla fram till dörren på långsidan av fabriken och stanna vid dörren in till maskinerna. Där fanns nämligen restprodukterna av kakor, maränger, chokladbollar osv. som inte kunde packas till butiker utan skulle kasseras !!!!!! Hade man tur var det Mickes pappa (en klasskompis) som stod vid den maskinen, för då fick vi smaka.
Jag kommer ihåg en gång när jag lekte med Micke (han sa för övrigt en vinter att han älskade mig - jag sa "-Nej, det tror jag inte." och så var det med det) hemma hos mig, då gick vi till fabriken och hälsade på hans pappa. Han bjöd in oss i fabriken, vi fick stå bredvid bandet som skickade alla trasiga bakverk till kasseringen och äta hur mycket vi ville. Just den här dagen bakade de maränger. JAG ÄLSKAR MARÄNGER!!! Lyckan var gjord för mig, och jag kommer aldrig att glömma det. Jag var i maränghimlen :)
Jag har otaliga minnen från skånetiden, så det kommer säkert fler om ett tag. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, för det var verkligen en underbar tid på många sätt. Tyvärr inte underbar hela tiden, det hände en del obehagliga saker som jag inte tänker berätta om här, men övervägande bra.
Såhär i efterhand så skulle jag aldrig vilja byta ut den tiden trots hemskheterna, hur dumt det än kan verka. Min bästa tid som barn tillbringades i Åsljunga.
Jag flyttade med min familj till Åsljunga, från Kungsängen, när jag var 5 ½ år. Det var vinter kommer jag ihåg, fast det kunde förstås lika gärna ha varit början av våren. Mina föräldrar var relativt unga, 25 resp. 29 år, och hade varken släkt eller vänner i den lilla byn. Ganska tufft kan jag tycka, att flytta från Stockholm med allt det innebar till en liten (och jag menar verkligen liten) håla i norra Skåne.
Mina allra första (och bästa) vänner hette Hélène E, och Carita. Carita och jag har fortfarande lite kontakt med varandra - som ni redan förstått - men det är också den enda som aldrig givit upp utan troget hållt kontakten med mig. Jag är väldigt glad för det idag, för den tiden betyder väldigt mycket för mig. Jag tänker än idag på Åsljunga som "hemma". Mamma och pappa tycker att det är konstigt, men för mig är det väldigt naturligt. Jag hade så himla roligt, och jag trivdes så bra i skolan och med mina vänner.
Vi gick i världens bästa skola - von Reisers skola - med 2 av världens bästa lärare: Inger & Sven-Eric. De var gifta med varandra för övrigt. Fröken i 1-2:an var inte lika rolig, så henne nämner jag inte vid namn för att inte såra någon. Hon var jättedum och elak, det tyckte faktiskt mamma också!!!!
Till Inger skulle jag vilja säga: Om alla lärare/pedagoger hade samma kompetens och viljestyrka som du skulle alla barn må lika bra som jag gjorde under skoltiden. Du hade en sån drivkraft och ett sådant engagemang som gjorde oss elever engagerade och peppade till att hela tiden förbättra våra resultat. Jag älskar dig fortfarande (bildligt talat).
Läraren var jag rädd för!!! Han var skitbra, men herregud vad rädd man kunde bli för honom. Någon mer respektingivande person har jag inte mött varken förr eller senare!! Jag kommer ihåg en gång när en av pojkarna i syrrans klass bråkade ute på skolgården. Han hamnade i hampan på Läraren... Jäklar i den vad arg han var...läraren alltså... Han var som ett åskmoln, och när han höjde rösten frös blodet till is!!!!!!!! Undrar om Carita håller med, jag tror faktiskt det.
Nu tog inspirationen slut, men jag återkommer med mer Skåne-material i senare inlägg!!
Hej sålänge!
Kram från Tine
Anledningen är förstås att jag en del av min uppväxt bodde i just Skåne. Åsljunga för att vara exakt.
Jag är väldigt stolt att ha bott där, bland annat för att vår tomt gränsade till Gillebagarns fabrik :)
Vi hade en superbra cykelbana vid deras lastkajer, när de byggde nya i början av 1980-talet. Asfalten var alldeles svart och mjuk, det lät skitcoolt när man cyklade. Om man cyklade från vår tomt mot lastkajerna så kunde man liksom svänga uppåt mot höger över en liten kant, som var mjukt rundad, och få till ett hopp!!! Superhäftigt!!
Jag vet inte om lastbilschaffisarna som kom för att lasta och lossa tyckte att det var så superhäftigt, men det tyckte vi. Vi hoppade ju inte när de kom... vi väntade snällt vid vår tomtgräns tills lastbilarna hade åkt iväg.
Höjdpunkten var när man kunde cykla fram till dörren på långsidan av fabriken och stanna vid dörren in till maskinerna. Där fanns nämligen restprodukterna av kakor, maränger, chokladbollar osv. som inte kunde packas till butiker utan skulle kasseras !!!!!! Hade man tur var det Mickes pappa (en klasskompis) som stod vid den maskinen, för då fick vi smaka.
Jag kommer ihåg en gång när jag lekte med Micke (han sa för övrigt en vinter att han älskade mig - jag sa "-Nej, det tror jag inte." och så var det med det) hemma hos mig, då gick vi till fabriken och hälsade på hans pappa. Han bjöd in oss i fabriken, vi fick stå bredvid bandet som skickade alla trasiga bakverk till kasseringen och äta hur mycket vi ville. Just den här dagen bakade de maränger. JAG ÄLSKAR MARÄNGER!!! Lyckan var gjord för mig, och jag kommer aldrig att glömma det. Jag var i maränghimlen :)
Jag har otaliga minnen från skånetiden, så det kommer säkert fler om ett tag. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, för det var verkligen en underbar tid på många sätt. Tyvärr inte underbar hela tiden, det hände en del obehagliga saker som jag inte tänker berätta om här, men övervägande bra.
Såhär i efterhand så skulle jag aldrig vilja byta ut den tiden trots hemskheterna, hur dumt det än kan verka. Min bästa tid som barn tillbringades i Åsljunga.
Jag flyttade med min familj till Åsljunga, från Kungsängen, när jag var 5 ½ år. Det var vinter kommer jag ihåg, fast det kunde förstås lika gärna ha varit början av våren. Mina föräldrar var relativt unga, 25 resp. 29 år, och hade varken släkt eller vänner i den lilla byn. Ganska tufft kan jag tycka, att flytta från Stockholm med allt det innebar till en liten (och jag menar verkligen liten) håla i norra Skåne.
Mina allra första (och bästa) vänner hette Hélène E, och Carita. Carita och jag har fortfarande lite kontakt med varandra - som ni redan förstått - men det är också den enda som aldrig givit upp utan troget hållt kontakten med mig. Jag är väldigt glad för det idag, för den tiden betyder väldigt mycket för mig. Jag tänker än idag på Åsljunga som "hemma". Mamma och pappa tycker att det är konstigt, men för mig är det väldigt naturligt. Jag hade så himla roligt, och jag trivdes så bra i skolan och med mina vänner.
Vi gick i världens bästa skola - von Reisers skola - med 2 av världens bästa lärare: Inger & Sven-Eric. De var gifta med varandra för övrigt. Fröken i 1-2:an var inte lika rolig, så henne nämner jag inte vid namn för att inte såra någon. Hon var jättedum och elak, det tyckte faktiskt mamma också!!!!
Till Inger skulle jag vilja säga: Om alla lärare/pedagoger hade samma kompetens och viljestyrka som du skulle alla barn må lika bra som jag gjorde under skoltiden. Du hade en sån drivkraft och ett sådant engagemang som gjorde oss elever engagerade och peppade till att hela tiden förbättra våra resultat. Jag älskar dig fortfarande (bildligt talat).
Läraren var jag rädd för!!! Han var skitbra, men herregud vad rädd man kunde bli för honom. Någon mer respektingivande person har jag inte mött varken förr eller senare!! Jag kommer ihåg en gång när en av pojkarna i syrrans klass bråkade ute på skolgården. Han hamnade i hampan på Läraren... Jäklar i den vad arg han var...läraren alltså... Han var som ett åskmoln, och när han höjde rösten frös blodet till is!!!!!!!! Undrar om Carita håller med, jag tror faktiskt det.
Nu tog inspirationen slut, men jag återkommer med mer Skåne-material i senare inlägg!!
Hej sålänge!
Kram från Tine
Min lillasyster!
Min lillasyster är sjuk. Hon blev inlagd på sjukhus idag med diagnos okänd.. Läkarens första utlåtande var "jättehöga infektionsvärden" så hon fick aldrig komma hem från akuten, utan blev inskriven istället.
Hon var uttorkad, så hon får dropp och smärtstillande, tillsammans med antibiotika intravenöst.
Det känns lite hemskt att hon är själv på det där stora sjukhuset... Jag blir ledsen, men hon tyckte bara att det var skönt att äntligen få hjälp.
Pappa och jag åkte till henne ikväll, men hon orkade bara med oss ca 30 minuter. Hon ville gå till sinsäng och sova sa hon.
Jaja, jag ska höra av mig imorgon så får vi hoppas att hon blivit bättre.
Ville bara skriva av mig lite, för jag tycker inte om att min syster är sjuk och inlagd. Jag tycker inte om när mina nära o kära ligger på sjukhus alls faktiskt!!
Hon var uttorkad, så hon får dropp och smärtstillande, tillsammans med antibiotika intravenöst.
Det känns lite hemskt att hon är själv på det där stora sjukhuset... Jag blir ledsen, men hon tyckte bara att det var skönt att äntligen få hjälp.
Pappa och jag åkte till henne ikväll, men hon orkade bara med oss ca 30 minuter. Hon ville gå till sinsäng och sova sa hon.
Jaja, jag ska höra av mig imorgon så får vi hoppas att hon blivit bättre.
Ville bara skriva av mig lite, för jag tycker inte om att min syster är sjuk och inlagd. Jag tycker inte om när mina nära o kära ligger på sjukhus alls faktiskt!!
Frisyren - hur viktig är den egentligen??
Ja, för mig är det ganska viktigt att se bra ut i håret.
Min mormor och min mor är två av mina förebilder när det gäller att se bra ut i håret, men även rent generellt.
Mormor föddes i en fattig familj, där varje slant blev vänd på. Trots detta var hennes mor väldigt noga med att barnen skulle vara hela och rena. Hennes devis (och senare min mormors, min mors och min egen) var "Som man är klädd blir man hädd", och "Alltid hel och ren". Ingen vill väl bli betraktad som en person som inte bryr sig om sig själv och sitt utseende !?
Jag har alltid haft problem med mitt hår, det har väldigt många små fina virvlar som ställt till det många gånger för mig - fråga min lillasyster om hon tyckte det var roligt under vår uppväxt att höra mitt ständiga tjat om att "Jag blir tokig på det här j-la håret, jag måste tvätta det igen. Du får vänta, vi hinner nog till bussen."
Enligt henne själv tyckte hon inte alls att det var speciellt roligt. Allra helst inte då mitt hår även efter en andra tvätt och föning såg EXAKT LIKADANT UT som innan!!! Men för mig kändes det bättre andra, eller ibland tredje gången. Vissa gånger gick det käpprätt åt skogen, då blev håret uppsatt med spännen eller snoddar och dagen var totalt förstörd......
Dessutom har jag en tendens att traggla sånt här till leda, mitt hår är viktigt för mig och jag vill få alla andra att inse precis HUR viktigt. Enda chansen att få folk att förstå är upprepning. Eller..??
Jag kom i alla fall att tänka på mina tonårsproblem med håret idag när jag färgade det i en mörkare nyans än grå ;o). Klippte mig kort för en vecka sedan, och då kom det fram en massa roliga, gråa hårstrån!!
Efteråt så hade jag i mousse, satte igång fönen och vände upp o ner på huvudet för att få i lite volym.
Det blev ganska mycket volym och dessutom såg jag ut som sagofiguren Plupp. Enda skillnaden var att håret hade färgen av "Sheer Mocha" och inte blått. F-n.... skulle jag behöva blöta håret igen!? Nej, jag vägrade. Istället tog jag fram den lilla rara rosa rundborsten som jag köpte förra gången jag skaffade ny frisyr.
Tanken var att jag skulle kunna runda av de utstickande topparna (Plupp) så att de lite snyggt lade sig efter huvudets form - dock volymigt !! MEN ICKE......
Trots träget inåt-lockande så var Plupp-frisyren ett faktum. Hade detta varit i tonåren hade jag skrikit nåt om mitt förb... hår, slängt den lilla rara hårborsten i golvet, börjat gråta och gått in i badrummet för att blöta håret än en gång.
Mitt mogna, lite mer vuxna jag hanterade situationen lite bättre;
Istället för att skrika tänkte jag för mig själv i huvudet "Jaha!", istället för att slänga borsten i lådan lade jag ner den tillsammans med hårfönen och dess ihoplindade sladd, jag grät inte utan tog burken med hårvax-lera (vet inte vad det heter, vet bara att frisören sa "lera" och jag tänkte "Blå- eller rödlera eller..???") och gick in i badrummet. Väl inne tog jag tag i Plupp-testarna och "lerade" in dem, satte vissa testar bakom örat och vips så såg det helt okej ut!!!???!!! Jag behövde inte ens fukta håret. Helt fantastiskt!!!
Min slutsats blir att håret är väldigt viktigt, och har man problem med humöret p.g.a. bångstyrigt hår är det ganska bra att hålla sig lugn och försöka rida ut stormen. Ta lite lera och lite spray, tänk innovativt - det behöver ju inte se ut som man tänkt sig, bara det ser bra ut!!
Jag tvingade min man att ta en bild, för att föreviga det slutgiltiga resultatet. Här kommer bilder för att visa (mest för mig själv) att det kan gå bra utan raseriutbrott ;o)
Min mormor och min mor är två av mina förebilder när det gäller att se bra ut i håret, men även rent generellt.
Mormor föddes i en fattig familj, där varje slant blev vänd på. Trots detta var hennes mor väldigt noga med att barnen skulle vara hela och rena. Hennes devis (och senare min mormors, min mors och min egen) var "Som man är klädd blir man hädd", och "Alltid hel och ren". Ingen vill väl bli betraktad som en person som inte bryr sig om sig själv och sitt utseende !?
Jag har alltid haft problem med mitt hår, det har väldigt många små fina virvlar som ställt till det många gånger för mig - fråga min lillasyster om hon tyckte det var roligt under vår uppväxt att höra mitt ständiga tjat om att "Jag blir tokig på det här j-la håret, jag måste tvätta det igen. Du får vänta, vi hinner nog till bussen."
Enligt henne själv tyckte hon inte alls att det var speciellt roligt. Allra helst inte då mitt hår även efter en andra tvätt och föning såg EXAKT LIKADANT UT som innan!!! Men för mig kändes det bättre andra, eller ibland tredje gången. Vissa gånger gick det käpprätt åt skogen, då blev håret uppsatt med spännen eller snoddar och dagen var totalt förstörd......
Dessutom har jag en tendens att traggla sånt här till leda, mitt hår är viktigt för mig och jag vill få alla andra att inse precis HUR viktigt. Enda chansen att få folk att förstå är upprepning. Eller..??
Jag kom i alla fall att tänka på mina tonårsproblem med håret idag när jag färgade det i en mörkare nyans än grå ;o). Klippte mig kort för en vecka sedan, och då kom det fram en massa roliga, gråa hårstrån!!
Efteråt så hade jag i mousse, satte igång fönen och vände upp o ner på huvudet för att få i lite volym.
Det blev ganska mycket volym och dessutom såg jag ut som sagofiguren Plupp. Enda skillnaden var att håret hade färgen av "Sheer Mocha" och inte blått. F-n.... skulle jag behöva blöta håret igen!? Nej, jag vägrade. Istället tog jag fram den lilla rara rosa rundborsten som jag köpte förra gången jag skaffade ny frisyr.
Tanken var att jag skulle kunna runda av de utstickande topparna (Plupp) så att de lite snyggt lade sig efter huvudets form - dock volymigt !! MEN ICKE......
Trots träget inåt-lockande så var Plupp-frisyren ett faktum. Hade detta varit i tonåren hade jag skrikit nåt om mitt förb... hår, slängt den lilla rara hårborsten i golvet, börjat gråta och gått in i badrummet för att blöta håret än en gång.
Mitt mogna, lite mer vuxna jag hanterade situationen lite bättre;
Istället för att skrika tänkte jag för mig själv i huvudet "Jaha!", istället för att slänga borsten i lådan lade jag ner den tillsammans med hårfönen och dess ihoplindade sladd, jag grät inte utan tog burken med hårvax-lera (vet inte vad det heter, vet bara att frisören sa "lera" och jag tänkte "Blå- eller rödlera eller..???") och gick in i badrummet. Väl inne tog jag tag i Plupp-testarna och "lerade" in dem, satte vissa testar bakom örat och vips så såg det helt okej ut!!!???!!! Jag behövde inte ens fukta håret. Helt fantastiskt!!!
Min slutsats blir att håret är väldigt viktigt, och har man problem med humöret p.g.a. bångstyrigt hår är det ganska bra att hålla sig lugn och försöka rida ut stormen. Ta lite lera och lite spray, tänk innovativt - det behöver ju inte se ut som man tänkt sig, bara det ser bra ut!!
Jag tvingade min man att ta en bild, för att föreviga det slutgiltiga resultatet. Här kommer bilder för att visa (mest för mig själv) att det kan gå bra utan raseriutbrott ;o)
Skadeglädjen är den sanna glädjen!!!
Jag har precis avnjutit det roligaste programmet jag vet - AFV. Americas Funniest Homevideos.
JÖSSES AMALIA vad jag skrattar. Min make vet att det inte är någon idé att använda telefonen när jag tittar på det programmet, jag skrattar tills jag kiknar och jag skrattar ganska högt ;o)
Mina tankar vandrade bakåt i tiden en sisådär 30 år, när jag såg ett klipp där en person blev skadad (om än lindrigt). Jag skrattade inte denna gång, men det berodde bara på att jag funderade på min egen reaktion när någon exempelvis halkar omkull.
Det är nämligen så att jag har ärvt ett drag från min älskade, nu bortgångna mormor, och det är att skratta när någon annan snubblar/halkar/ramlar/nyser/får nåt i huvudet av misstag osv. Detta drag uppskattas inte alltid av den drabbade personen, men det går helt enkelt inte att stoppa reaktionen.
Reaktionen är den att jag helt enkelt börjar asgarva. Men det folk aldrig har förstått (allra helst inte min äldsta kusin) är att jag inte skrattar åt själva olyckan, utan åt personens uppsyn och läten vid händelsen.
Den händelse som jag har i åtanke hände alltså för ca 30 år sedan. Den inträffade när jag och min äldsta kusin skulle gå hem till henne från vår mormor. På den tiden var vägarna i Viby inte asfalterade, utan det var grusvägar med rullgrus i mitten och på sidorna av körbanan. Som vanligt var vi lite irriterade på varandra när vi vandrade ut mot vägen. Det var sommar, solen tittade fram bakom molnen och allt var rätt lugnt. Sen hände det!!!
Min kusin halkade i det lösa gruset och föll, fast inte pladask liksom utan hon halkade med ena benet framåt så att det andra stod kvar och överkroppen föll bakåt..Ser du bilden ?? Det gör jag!! Hihihihi..
Självklart kunde jag inte hålla mig för skratt, det såg ju så roligt ut!! Kusin vitamin blev, som vanligt vid tillfällen som detta, skitförbannad och sa
"-Du är så j-la elak Cathrine, du skrattar alltid när nån gör illa sig!"
Jag svarade:
"-Det gör jag inte alls."
Fast, det gjorde jag ju den här gången... Tokigt.
Det normala är att jag faktiskt frågar personen i fråga om det gick bra innan jag börjar garva. Fråga min svärmor till exempel. Hon råkade sätta ner ena...*jag skrattar medan jag skriver*...benet genom en golvplanka på altanen på landet. Den hade murknat... Herregud vad jag skrattade (efter att hon bekräftat att det gick bra).
En annan episod som nästan tog livet av mig var när *skrattar nu igen, ser bilden framför mig* min mamma halkade i badkaret. Jag stod o borstade tänderna en tidig morgon, medans hon tog en dusch. Helt plötsligt hör jag hur det "gnisslar" till i badkaret, hon halkade, och sedan världens "Splooosch" när hon satte sig på rumpan!! Jag , tittade in bakom duschdraperiet och såg mamma sitta rätt upp o ner med benen rakt fram stirrandes på mig.
Tine "-Hur gick det?
Mamma "-Det gick bra".
Tine "-Fniss"
Mamma "-Du får skratta nu om du vill!"
Tine "-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAA, andningspaus, HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAH osv.
så höll vi på båda två i säkert 20 minuter. Kramp i magmusklerna, tårarna sprutade på oss båda, mamma satt kvar i badkaret för hon kunde inte resa sig medans hon skrattade, jag låg på badrumsgolvet och vred mig.
Den dagen har etsat sig fast i vårat minne, och när vi pratar om den eller tänker på den så börjar vi alltid skratta.
Ingenting får mig att skratta så mycket som sådana här dråpligheter. Jag ber inte om ursäkt, jag är sån!!
Puss & Kram från Tine
JÖSSES AMALIA vad jag skrattar. Min make vet att det inte är någon idé att använda telefonen när jag tittar på det programmet, jag skrattar tills jag kiknar och jag skrattar ganska högt ;o)
Mina tankar vandrade bakåt i tiden en sisådär 30 år, när jag såg ett klipp där en person blev skadad (om än lindrigt). Jag skrattade inte denna gång, men det berodde bara på att jag funderade på min egen reaktion när någon exempelvis halkar omkull.
Det är nämligen så att jag har ärvt ett drag från min älskade, nu bortgångna mormor, och det är att skratta när någon annan snubblar/halkar/ramlar/nyser/får nåt i huvudet av misstag osv. Detta drag uppskattas inte alltid av den drabbade personen, men det går helt enkelt inte att stoppa reaktionen.
Reaktionen är den att jag helt enkelt börjar asgarva. Men det folk aldrig har förstått (allra helst inte min äldsta kusin) är att jag inte skrattar åt själva olyckan, utan åt personens uppsyn och läten vid händelsen.
Den händelse som jag har i åtanke hände alltså för ca 30 år sedan. Den inträffade när jag och min äldsta kusin skulle gå hem till henne från vår mormor. På den tiden var vägarna i Viby inte asfalterade, utan det var grusvägar med rullgrus i mitten och på sidorna av körbanan. Som vanligt var vi lite irriterade på varandra när vi vandrade ut mot vägen. Det var sommar, solen tittade fram bakom molnen och allt var rätt lugnt. Sen hände det!!!
Min kusin halkade i det lösa gruset och föll, fast inte pladask liksom utan hon halkade med ena benet framåt så att det andra stod kvar och överkroppen föll bakåt..Ser du bilden ?? Det gör jag!! Hihihihi..
Självklart kunde jag inte hålla mig för skratt, det såg ju så roligt ut!! Kusin vitamin blev, som vanligt vid tillfällen som detta, skitförbannad och sa
"-Du är så j-la elak Cathrine, du skrattar alltid när nån gör illa sig!"
Jag svarade:
"-Det gör jag inte alls."
Fast, det gjorde jag ju den här gången... Tokigt.
Det normala är att jag faktiskt frågar personen i fråga om det gick bra innan jag börjar garva. Fråga min svärmor till exempel. Hon råkade sätta ner ena...*jag skrattar medan jag skriver*...benet genom en golvplanka på altanen på landet. Den hade murknat... Herregud vad jag skrattade (efter att hon bekräftat att det gick bra).
En annan episod som nästan tog livet av mig var när *skrattar nu igen, ser bilden framför mig* min mamma halkade i badkaret. Jag stod o borstade tänderna en tidig morgon, medans hon tog en dusch. Helt plötsligt hör jag hur det "gnisslar" till i badkaret, hon halkade, och sedan världens "Splooosch" när hon satte sig på rumpan!! Jag , tittade in bakom duschdraperiet och såg mamma sitta rätt upp o ner med benen rakt fram stirrandes på mig.
Tine "-Hur gick det?
Mamma "-Det gick bra".
Tine "-Fniss"
Mamma "-Du får skratta nu om du vill!"
Tine "-HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAA, andningspaus, HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAH osv.
så höll vi på båda två i säkert 20 minuter. Kramp i magmusklerna, tårarna sprutade på oss båda, mamma satt kvar i badkaret för hon kunde inte resa sig medans hon skrattade, jag låg på badrumsgolvet och vred mig.
Den dagen har etsat sig fast i vårat minne, och när vi pratar om den eller tänker på den så börjar vi alltid skratta.
Ingenting får mig att skratta så mycket som sådana här dråpligheter. Jag ber inte om ursäkt, jag är sån!!
Puss & Kram från Tine
Allsång på Skansen!?
Har precis tittat på säsongens sista allsång och förundras över hur dåligt jag tycker det har blivit.
Programledaren är precis så barnslig han alltid har varit, och min make undrade "Ska han aldrig lära sig sjunga, stackarn!". -Jaa, och så är han gift med en sångpedagog förstår du, svarade jag.
Men..är det sagt att man ska kunna sjunga klanderfritt bara för att man är gift/sambo/särbo med en sångpedagog?? Egentligen inte kanske, men både jag och Petter är kräsna vad gäller musiker och sångare.
Är vi proffs?? Jaa, enligt oss själva såklart :)
För egen del blir jag skitirriterad när folk sjunger falskt. JAG VET!!! FÖRLÅT!!! Men det kan inte hjälpas...jag bara är sån.
När jag var liten älskade jag att leka skola, och då skulle man såklart ha musik som ämne. Mina elever, för jag var lärarinnan - otänkbart att vara elev för mig - var min lillasyster och mina vänner. Lite då och då råkade mina två kusiner ut för detta också, men vi bodde med 60 mils avstånd från varandra så det blev inte så ofta..
Jag var en mycket sträng lärarinna...tyckte dom !! De har förklarat för mig såhär 30 år senare att de i själva verket inte alls tyckte det var speciellt roligt att leka skola med mig. Undrar varför??
Jo, jag tolererade nämligen inget flams på musiktimmarna utan disciplin var viktigt för mig.
Min syster och min (då) yngsta kusin var VÄLDIGT duktiga på att "balla ur" och flamsa tills de fick skrattanfall som höll på en sisådär 3-4 timmar!!!! När detta inträffade blev jag arg som ett bi (ska försöka låta bli att svära så mycket mamma!!) och skrek "Helena och Camilla, nu är ni tysta. Sluta skratta, vi ska sjunga." Vilket självfallet resulterade i panikskrattattacker från de båda. Kusin Marie skrattade inte lika mycket...
Hon skrattade i sjäva verket inte alls - hon blev irriterad och sa ingenting istället. Hon sjöng inte heller!!!!! Gissa om klassfröken Cathrine gillade det. Svar: Nej!
Mina "elever" var faktiskt väldigt duktiga på att sjunga rent, så jag hade inga klagomål. Tills Helena och Camilla började larva sig med att klämma in lite falsksång här o där.. Allvarligt talat, hade jag haft anlag för hjärnblödning hade jag fått det några gånger. Det fanns inga som kunde reta gallfeber på mig som de två.
Jag vet inte varför, men jag hör falska toner direkt de uppstår och det skär i mina öron.
Tack och lov har jag lärt mig att tygla mina känslor, det skulle vara hemskt om jag blev så arg nuförtiden. Jag arbetar ju i barngrupp, och vi har samling en gång om dagen plus sångsamling med barnen på en av de stora avdelningarna en dag i veckan. Då förstår ni själva att det inte bara är jag som är med och sjunger, utan mina kära kollegor...
En del sjunger riktigt bra, medan andra sjunger.....mindre bra :). Inga namn nämnda i den händelse att någon av dem läser min blogg ;o). Men herregud vad svårt det är att hålla mig från att be dem vara tysta så att jag kan få sjunga så som det ska låta...
Usch, det låter som att jag är en hemsk människa...kanske är det i fråga om sång... Ja, så är det nog. Jag är i övrigt ganska ödmjuk (tror jag), men när det kommer till denna fråga är jag självgod. Jag sjunger jä... (förlåt mamma, jag höll på att svära) väldigt bra, och jag står för att jag tycker det!!!
Tänk om jag skulle byta karriär - jag kan bli ny programledare för Allsång på Skansen !!
Programledaren är precis så barnslig han alltid har varit, och min make undrade "Ska han aldrig lära sig sjunga, stackarn!". -Jaa, och så är han gift med en sångpedagog förstår du, svarade jag.
Men..är det sagt att man ska kunna sjunga klanderfritt bara för att man är gift/sambo/särbo med en sångpedagog?? Egentligen inte kanske, men både jag och Petter är kräsna vad gäller musiker och sångare.
Är vi proffs?? Jaa, enligt oss själva såklart :)
För egen del blir jag skitirriterad när folk sjunger falskt. JAG VET!!! FÖRLÅT!!! Men det kan inte hjälpas...jag bara är sån.
När jag var liten älskade jag att leka skola, och då skulle man såklart ha musik som ämne. Mina elever, för jag var lärarinnan - otänkbart att vara elev för mig - var min lillasyster och mina vänner. Lite då och då råkade mina två kusiner ut för detta också, men vi bodde med 60 mils avstånd från varandra så det blev inte så ofta..
Jag var en mycket sträng lärarinna...tyckte dom !! De har förklarat för mig såhär 30 år senare att de i själva verket inte alls tyckte det var speciellt roligt att leka skola med mig. Undrar varför??
Jo, jag tolererade nämligen inget flams på musiktimmarna utan disciplin var viktigt för mig.
Min syster och min (då) yngsta kusin var VÄLDIGT duktiga på att "balla ur" och flamsa tills de fick skrattanfall som höll på en sisådär 3-4 timmar!!!! När detta inträffade blev jag arg som ett bi (ska försöka låta bli att svära så mycket mamma!!) och skrek "Helena och Camilla, nu är ni tysta. Sluta skratta, vi ska sjunga." Vilket självfallet resulterade i panikskrattattacker från de båda. Kusin Marie skrattade inte lika mycket...
Hon skrattade i sjäva verket inte alls - hon blev irriterad och sa ingenting istället. Hon sjöng inte heller!!!!! Gissa om klassfröken Cathrine gillade det. Svar: Nej!
Mina "elever" var faktiskt väldigt duktiga på att sjunga rent, så jag hade inga klagomål. Tills Helena och Camilla började larva sig med att klämma in lite falsksång här o där.. Allvarligt talat, hade jag haft anlag för hjärnblödning hade jag fått det några gånger. Det fanns inga som kunde reta gallfeber på mig som de två.
Jag vet inte varför, men jag hör falska toner direkt de uppstår och det skär i mina öron.
Tack och lov har jag lärt mig att tygla mina känslor, det skulle vara hemskt om jag blev så arg nuförtiden. Jag arbetar ju i barngrupp, och vi har samling en gång om dagen plus sångsamling med barnen på en av de stora avdelningarna en dag i veckan. Då förstår ni själva att det inte bara är jag som är med och sjunger, utan mina kära kollegor...
En del sjunger riktigt bra, medan andra sjunger.....mindre bra :). Inga namn nämnda i den händelse att någon av dem läser min blogg ;o). Men herregud vad svårt det är att hålla mig från att be dem vara tysta så att jag kan få sjunga så som det ska låta...
Usch, det låter som att jag är en hemsk människa...kanske är det i fråga om sång... Ja, så är det nog. Jag är i övrigt ganska ödmjuk (tror jag), men när det kommer till denna fråga är jag självgod. Jag sjunger jä... (förlåt mamma, jag höll på att svära) väldigt bra, och jag står för att jag tycker det!!!
Tänk om jag skulle byta karriär - jag kan bli ny programledare för Allsång på Skansen !!
Vättern runt - i bil !!
En del av semestern i år gick till att åka Vättern runt. Så det var jag och min man Petter och våra bekanta Jocke & Mia. Det där med att cykla lät lite jobbigt så vi tog bilen ;o)
Vår första dag åkte vi till Omberg, ett naturreservat i närheten av Gränna, som bjöd på fantastisk utsikt över Vättern och dess omgivning samt otrolig natur.
Det var en enkelriktad serpentinväg som slingrade sig upp, upp, upp.
På en av de brantaste stigningarna mötte vi - en bil på väg åt fel håll... Två förvirrade damer satt och försökte se oberörda ut genom att peka och titta på en skylt som stod vid vägkanten. Det såg väldigt roligt ut, vi kunde precis tänka oss in i deras situation - det händer ju så lätt att man missar en skylt här eller där !!
Vi åkte förbi, alla fyra satt som starholkar och glodde på de stackars tanterna, för att sekunden efter brista ut i gapskratt allihop!!
Min vana trogen blev jag toanödig när vi var uppe på toppen. Såklart inte 1:an heller... Hur bajsar man i ett naturreservat utan baja-major??? Jaa, skog fanns det ju men...får man slänga pappret på marken?? Jag bestämde mig för att det snart var hemfärd, och att jag kunde hålla mig.
Skulle ha chansat på att ingen "polis" kom och bötfällde mig för att ha kastat toapapper i naturreservatet. Det blev KRIS i bilen på nervägen från berget. Jävla berg och vara högt....
Det fanns inte en enda jävla toalett på nervägen, men på uppvägen fanns en hel sabla parkering med toaletter innan vägen började slingra sig uppåt. HERREGUD VAD DÅLIGT !!!
Vi hittade en liten antikbod när vi kommit ner, äntligen, där vi gick in. Men vad faan, det var en lada utan tillstymmelse till tjotta. Jag höll på att gå sönder, nu var det både 1:an och 2:an som pockade på.
Mia och jag fick störta ur antikboden för att raskt göra en rundpall och styra kosan mot en skylt där det stod "Värdshus". Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag tänkte "Jag gör på mig i biljäveln om vi inte är framme strax, var är det där jävla värdshuset??!!". Väl framme parkerade jag väääääldigt snett, sprang in på värdshuset utan att bry mig om andra människor (det var inga gäster där inne såg jag senare) och störtade in på toan. Det var i sista sekund, verkligen!!! Vilken lycka, jag slapp baja i brallan !!!
Nä, uppryckning ni som styr över Ombergs naturreservat - Fixa muggar på nervägen också, alla blir inte nödiga på uppvägen!!!
Vår första dag åkte vi till Omberg, ett naturreservat i närheten av Gränna, som bjöd på fantastisk utsikt över Vättern och dess omgivning samt otrolig natur.
Det var en enkelriktad serpentinväg som slingrade sig upp, upp, upp.
På en av de brantaste stigningarna mötte vi - en bil på väg åt fel håll... Två förvirrade damer satt och försökte se oberörda ut genom att peka och titta på en skylt som stod vid vägkanten. Det såg väldigt roligt ut, vi kunde precis tänka oss in i deras situation - det händer ju så lätt att man missar en skylt här eller där !!
Vi åkte förbi, alla fyra satt som starholkar och glodde på de stackars tanterna, för att sekunden efter brista ut i gapskratt allihop!!
Min vana trogen blev jag toanödig när vi var uppe på toppen. Såklart inte 1:an heller... Hur bajsar man i ett naturreservat utan baja-major??? Jaa, skog fanns det ju men...får man slänga pappret på marken?? Jag bestämde mig för att det snart var hemfärd, och att jag kunde hålla mig.
Skulle ha chansat på att ingen "polis" kom och bötfällde mig för att ha kastat toapapper i naturreservatet. Det blev KRIS i bilen på nervägen från berget. Jävla berg och vara högt....
Det fanns inte en enda jävla toalett på nervägen, men på uppvägen fanns en hel sabla parkering med toaletter innan vägen började slingra sig uppåt. HERREGUD VAD DÅLIGT !!!
Vi hittade en liten antikbod när vi kommit ner, äntligen, där vi gick in. Men vad faan, det var en lada utan tillstymmelse till tjotta. Jag höll på att gå sönder, nu var det både 1:an och 2:an som pockade på.
Mia och jag fick störta ur antikboden för att raskt göra en rundpall och styra kosan mot en skylt där det stod "Värdshus". Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag tänkte "Jag gör på mig i biljäveln om vi inte är framme strax, var är det där jävla värdshuset??!!". Väl framme parkerade jag väääääldigt snett, sprang in på värdshuset utan att bry mig om andra människor (det var inga gäster där inne såg jag senare) och störtade in på toan. Det var i sista sekund, verkligen!!! Vilken lycka, jag slapp baja i brallan !!!
Nä, uppryckning ni som styr över Ombergs naturreservat - Fixa muggar på nervägen också, alla blir inte nödiga på uppvägen!!!
Välkommen till min nya blogg!
Nu ska jag försöka mig på att blogga.
Jag gillar ju att prata - fråga mor, far o syster ;o), de blir lite trötta på mitt papegojande ibland, så det ska nog gå bra.
Min svägerska Maja har skrivit på sin blogg i flera år, och skriver så roligt så jag kände att jag också ville.
Hjärligt välkommen till mina innersta tankar o funderingar !!
Jag gillar ju att prata - fråga mor, far o syster ;o), de blir lite trötta på mitt papegojande ibland, så det ska nog gå bra.
Min svägerska Maja har skrivit på sin blogg i flera år, och skriver så roligt så jag kände att jag också ville.
Hjärligt välkommen till mina innersta tankar o funderingar !!
