ÄLSKADE, ÄLSKADE WICTOR !!
Idag, söndagen den 2 maj 2010 fick vi ta beslutet att avliva vår älskade katt Wictor.
Han blev knappt 5 år, totalt onödigt att han inte fick leva längre. Min prins...
För en vecka sedan åkte jag akut till Väsby Veterinärmottagning med honom. Han hade sedan en tid tillbaks gått ner kraftigt i vikt, drack oerhört mycket och tiggde mat som aldrig förr.
Dessutom tyckte jag det luktade väldigt illa ur munnen på honom.
Hos veterinären fick vi ta blodprov, detta visade att hans njurvärden var OERHÖRT DÅLIGA. Det högsta värdet katter ska ha för att må "bra" är 212, Wictor hade 1078. Vilket innebar att han hade i princip noll njurfunktion.
Vi fick i alla fall dropp och antibiotika både lördag o söndag. Sen fick jag antibiotikatabletter som han skulle ha 1/4 tablett 2 ggr/dag. Vi tyckte att han piggade på sig lite, men på onsdagen åkte jag in igen för dropp. Han var väldigt uttorkad stackarn, dessutom slutade han äta eftersom jag bytte foder (på inrådan av veterinären) och han bajsade inte.
Denna gång fick vi med oss 6 ml paraffinolja som jag skulle ge honom oralt för att smörja tarmarna. Han bajsade lite grann men fortsatte matvägra.
I går kväll tyckte jag att det hade gått för långt. Han föll ihop på golvet och orkade inte resa sig, drack bara lite, gick inte på lådan och gick under sängen och sov.
Vid 22-tiden kräktes han första gången. Jag tog upp honom i famnen och vi kelade i ca 30 minuter innan jag la honom i korgen igen och vi somnade båda.
Klockan 02.55 var det dags igen, han kräktes våldsamt och kröp in under sängen. Där föll han ihop i sina egna spyor. Jag försökte flytta honom, men han kräktes liggande innan jag fick tag på honom.
Helt utmattad låg han på sidan hos mig och kräktes åter sista gången. Det kom ingenting, utan han hade bara kramper. Jag tog upp honom igen i min famn, och han låg på mitt bröst i nästan 1 timme innan han ville gå bort.
Han fick ligga i korgen igen, och han vaknade inte förrän jag väckte honom vid 8 imorse. Då gick han upp och drack lite vatten, men det verkade som han hade svårt att svälja och han kräktes upp vattnet bara någon minut senare.
När klockan var 10 öppnade veterinärmottagningen, och jag ringde direkt för att boka tid för avlivning.
Receptionisten kände igen mig, och blev jätteledsen för vår skull. Hon sa "Nää, lilla gubben. Är han inte bättre?" och då bröt jag ihop. Snörvel och gråt...
Vi fick komma 10.45, men veterinären var upptagen med 2 labradorer så vi fick vänta till ca 11.15 innan vi fick gå in på ett rum.
Fina som de är hade de gjort iordning ett rum med separat utgång, så att vi slapp gå igenom väntrummet när allt var klart.
Wictor var lugn, och jag tog upp honom i famnen för att gosa en sista gång.
När sköterskan kom in började jag grina igen, men Wictor var lugn som en filbunke. Han sa ingenting när hon stack honom med första sprutan. Sedan började han kräkas igen, en biverkning av sprutan tydligen.
Efter ungefär 10 minuter kom veterinären in och pratade lite. Hon såg att Wictor sov, och sköterskan gick in och fick klartecken att hämta den sista sprutan.
Det tog inte lång stund innan han slutade andas, och allt var fridfullt och fint med ett tänt värmeljus på britsen.
Jag var och är oerhört ledsen, men är ändå glad att vi gjort honom en tjänst. Han slipper lida, och det är huvudsaken.
Lillebror Snoddas vankar av och an, är lite orolig och luktar på buren lite då och då.
Det känns konstigt att inte ha Wictor i famnen mer, någonsin. Men det känns bra att han fått frid.
Farväl älskade, älskade Wictor. Matte kommer alltid att älska dig.
Han blev knappt 5 år, totalt onödigt att han inte fick leva längre. Min prins...
För en vecka sedan åkte jag akut till Väsby Veterinärmottagning med honom. Han hade sedan en tid tillbaks gått ner kraftigt i vikt, drack oerhört mycket och tiggde mat som aldrig förr.
Dessutom tyckte jag det luktade väldigt illa ur munnen på honom.
Hos veterinären fick vi ta blodprov, detta visade att hans njurvärden var OERHÖRT DÅLIGA. Det högsta värdet katter ska ha för att må "bra" är 212, Wictor hade 1078. Vilket innebar att han hade i princip noll njurfunktion.
Vi fick i alla fall dropp och antibiotika både lördag o söndag. Sen fick jag antibiotikatabletter som han skulle ha 1/4 tablett 2 ggr/dag. Vi tyckte att han piggade på sig lite, men på onsdagen åkte jag in igen för dropp. Han var väldigt uttorkad stackarn, dessutom slutade han äta eftersom jag bytte foder (på inrådan av veterinären) och han bajsade inte.
Denna gång fick vi med oss 6 ml paraffinolja som jag skulle ge honom oralt för att smörja tarmarna. Han bajsade lite grann men fortsatte matvägra.
I går kväll tyckte jag att det hade gått för långt. Han föll ihop på golvet och orkade inte resa sig, drack bara lite, gick inte på lådan och gick under sängen och sov.
Vid 22-tiden kräktes han första gången. Jag tog upp honom i famnen och vi kelade i ca 30 minuter innan jag la honom i korgen igen och vi somnade båda.
Klockan 02.55 var det dags igen, han kräktes våldsamt och kröp in under sängen. Där föll han ihop i sina egna spyor. Jag försökte flytta honom, men han kräktes liggande innan jag fick tag på honom.
Helt utmattad låg han på sidan hos mig och kräktes åter sista gången. Det kom ingenting, utan han hade bara kramper. Jag tog upp honom igen i min famn, och han låg på mitt bröst i nästan 1 timme innan han ville gå bort.
Han fick ligga i korgen igen, och han vaknade inte förrän jag väckte honom vid 8 imorse. Då gick han upp och drack lite vatten, men det verkade som han hade svårt att svälja och han kräktes upp vattnet bara någon minut senare.
När klockan var 10 öppnade veterinärmottagningen, och jag ringde direkt för att boka tid för avlivning.
Receptionisten kände igen mig, och blev jätteledsen för vår skull. Hon sa "Nää, lilla gubben. Är han inte bättre?" och då bröt jag ihop. Snörvel och gråt...
Vi fick komma 10.45, men veterinären var upptagen med 2 labradorer så vi fick vänta till ca 11.15 innan vi fick gå in på ett rum.
Fina som de är hade de gjort iordning ett rum med separat utgång, så att vi slapp gå igenom väntrummet när allt var klart.
Wictor var lugn, och jag tog upp honom i famnen för att gosa en sista gång.
När sköterskan kom in började jag grina igen, men Wictor var lugn som en filbunke. Han sa ingenting när hon stack honom med första sprutan. Sedan började han kräkas igen, en biverkning av sprutan tydligen.
Efter ungefär 10 minuter kom veterinären in och pratade lite. Hon såg att Wictor sov, och sköterskan gick in och fick klartecken att hämta den sista sprutan.
Det tog inte lång stund innan han slutade andas, och allt var fridfullt och fint med ett tänt värmeljus på britsen.
Jag var och är oerhört ledsen, men är ändå glad att vi gjort honom en tjänst. Han slipper lida, och det är huvudsaken.
Lillebror Snoddas vankar av och an, är lite orolig och luktar på buren lite då och då.
Det känns konstigt att inte ha Wictor i famnen mer, någonsin. Men det känns bra att han fått frid.
Farväl älskade, älskade Wictor. Matte kommer alltid att älska dig.
